Föräldratycket av Camilla Lindskoug – ett tack till pedagoger som ser, accepterar, uppmuntrar och bryr sig om. Och om att minnas och jämföra sin egen tid på förskola med det som finns för sina barn.
Läs Camillas föräldratyck på hennes egen blogg, här på IKT-skafferiet.
Sandra Arnborg om förtroende och delat ansvar, om den betydelse som skolans folk har för våra barn och om den kraft som finns hos föräldrar, att användas även i skolan.
“No one is ever quite ready; everyone is always caught off guard. Parenthood chooses you. And you open your eyes, look at what you’ve got, say ”Oh, my gosh,” and recognize that of all the balls there ever were, this is the one you should not drop. It’s not a question of choice.”
Foto: Sandra Arnborg
Jag lånar orden av författaren Marisa de los Santos (Love walked in) och tänker: Att så är det. Det här får jag inte misslyckas med. Föräldraskapet. Möjliggörandet. Att lägga grunden och ge förutsättningar som gör skillnad för mina barns framtid.
Det är min utgångspunkt i mitt föräldraskap. Oavsett arena eller sammanhang, så är jag mina barns röst. Kompromisslöst.
Men jag är också deras klasskamraters röst. Och deras lärares röst. För jag har ett outtröttligt engagemang och en envishet och jag vågar ta plats. Och jag vågar vara obekväm. Jag ser dig. Du som varje dag möter mina barn och andras barn i en lärandemiljö. Jag vill att du ser mig också. Ta del av min kraft. Använd mig och min energi. Använd min kompetens och kunskap. För jag har gett dig ett av de största förtroenden en förälder kan ge en annan vuxen människa – förtroendet att lära, forma, utveckla och inspirera mina barn. Din betydelse är stor. Din möjlighet att påverka och göra skillnad är enorm. En tanke som kanske skrämmer, om man uttalar den högt? Eller ger den kraft? Oavsett vilket så är det ett ansvar. Du har ett ansvar. Jag har ett ansvar. Tillsammans håller vi bollarna i luften, ser dem flyga högt högt och göra konster, och vi kommer inte att tappa en enda av dem.
Sandra Arnborg, förälder till dotter 10 år och son 12 år. Jobbar som kommunikations-& marknadschef på Skolporten. (Skolporten.se)
Sandra på Twitter: @sarnborg
Föräldratycket 6 – om hur det är att vara ensamstående förälder till ett barn med Asperger och ADHD och hur det påverkar relationen med skolan.
Ozan Hatipoglu (CC BY 2.0)
När jag blev tillfrågad om jag ville skriva här om oss och mina funderingar om skolans roll för min son så blev jag minst sagt vettskrämd. För vad hade jag att berätta som skulle vara till intresse för er som redan arbetar på skolorna och ni som är föräldrar. Jag själv arbetar på en skola och ser varje dag den stress som dessa begåvade pedagoger lever i, hur deras roll blivit en administratör för olika arbeten som ligger utanför själva undervisningen..
Jag som ensamstående mamma kan räkna på två fingrar hur många gånger jag varit med på ett föräldramöte, för när jag kommer hem efter en dag på arbetet så kan jag inte ta mig till en skola på kvällen för det saknas barnvakter där. Ett föräldramöte som inte kan hjälpa dem som inte kan lämna sina barn hemma själv tycker jag fortfarande är konstigt..
Jag vet att då jag bad dem om hjälp då sonen gick i ettan så tittade de på mig undrande. Är det verkligen bara jag som frågat den frågan? Där har skolorna något att ta igen. Under tiden som föräldrarna sitter på mötet, vare sig de är en eller två stycken, så kan alla vara med avslappnat med den vissheten att barnen/barnet har det bra. Jag blev den mamman som aldrig var på dessa möten, den som borde varit där för att få en förklaring på många frågor som fick mailas i stället mellan mig och lärarna, men som ingen annan förälder i hans klass hade någon aning om.
Jag har en son som idag är 11-år med diagnoserna Asberger syndrom och Adhd, dessa fick han då han var 6,5 (Adhd) och 10 (Asberger). Jag kan än idag inte gå hemifrån om det är föräldramöte, enbart av den anledningen att han aldrig skulle klara av att vara hemma själv en längre tid och dessutom kvällstid (då det alltid är möten).
Då han slutade i somras i den skolan han då gick i visste ingen i hans klass om detta, så på avslutningen fick vi så gott vi kunde säga hejdå utanför kyrkan, för sonen vägrade att vara med på avslutningsfikat (jag hade då redan kontrollerat med pedagogen om hon hade planerat något trevligt avslutstal till honom inför de andra men det hade hon inte) så jag gick med på hans önskan och vi fikade för oss själva på hans favoritfik i stället.
Min son var skolvägrare från årskurs 2-4, med det i bagaget idag för honom har det gjort att han inte litar på pedagoger eller skolan alls. Han har idag en lång väg tillbaka för att få någon som helst tillit till den och går idag i en resurs skola med 4 barn i hans klass, räknat med honom.
Tyvärr sitter det barn hemma idag som inte fått den chansen som vi fått. De osynliga som har hemmaundervisning eller bara går omkring där ensamma i skolans korridorer utan någon som helst framtid att se fram i mot. Oftast med föräldrar som antingen sprungit in i väggen för att de inte orkar eller de som faktiskt får reda på det försent..
Som ensamstående blev det under sista året (fyran) svårt att få ihop en heltidslön, till och med en omöjlighet för olika möten. Akuta magbesvär, infektionssjukdomar som vi totalt dränktes i. Det jag saknade från hans skola då var någon som frågade hur det gick för oss då vi var hemma så mycket. För mig (och säkert för honom) var känslan att de var mer glada att slippa bråken på skolan. För han var ingen hemmasittare, han var på skolan de dagarna han orkade, men vägrade att gå in på lektion.
När tog vuxenansvaret slut dessa år? Sitter ett barn på 9-10 år utanför lektionssalen själv varje lektion så måste väl någon reagera? Jag som ensamstående och jobbar heltid, måste kunna veta att mitt barn mår bra i skolan, eller?
Idag slickar vi våra sår och jag har kommit till insikt att om jag själv inte hade vart en gåpåig mamma hade vi inte varit där vi är idag.
Skolan måste lyssna på oss föräldrar som har barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för vi har en massa kunskap som inte tas till vara. Jag kunde många gånger sitta framför datorn och leta efter kurser som var gratis för skolans personal men som alltid togs emot med ett snett leende för att sedan förkastas.
Vi föräldrar som är ensamstående har det svårt nog att hinna med det lilla familjelivet vi har för att behöva slåss för en rättighet som alla barn har enligt lag. Om vi börjar lyssna på varandra och ta i mot den hjälpen som vi (föräldrar) ofta kan ge så skulle det underlätta för våra barn som lever i diagnoslandet plus att rektorerna börjar ta sitt ansvar. Jag arbetar som skyddsombud på min arbetsplats, jag har lagar som jag kan använda för att stänga av en arbetsplats (om det skulle gå så långt) för att den skadar den som arbetar där, men vem är barnens skyddsombud på skolan?
Alla barn har rätt till en undervisning enligt skollagens 3§:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling
Sanna Levelius
I Göteborg byggs nya förskolor, med inspiration av Reggio Emilia enligt de ansvariga.
Efter rundvandringen diskuteras hur pedagogerna ska arbeta i de nya lokalerna. Hur ska man lösa frågor kring ljudvolym, säkerhet och logistik? Olika lösningar tas upp, skärmar, mjuka leksaker i rummet med räcke ner mot mötesplatsen, användning av gemensamma lokaler i mindre grupper. En av lösningarna är att inte vara i lokalerna utan ha ännu mer verksamhet utomhus.
Jag tycker det är bra att barnen ska vara ute. Men är det inte märkligt att det behövs som lösning när det finns en helt ny byggnad som borde vara bra att vistas i. Varför utgår man inte från barns behov när man planerar nya förskolor? Det är obegripligt.
Barn har skilda behov.
Men inget barn har behov av att behöva skapa relationer med fyra avdelningar (ca 80 barn) i stora mötesrum.
Inget barn har behov av att utsättas för onödiga risker.
Jag har skrivit om detta tidigare. Och kommer göra det igen.
Barnens behov måste stå i centrum!
Ljust och fräscht är bra.
Men mindre barngrupper, stimulerande miljö, möjlighet till lugn och ro är viktigt!
Föräldratycket 4 – Helena Roth skriver om en framtida skola vi bara kan uppnå om vi går samman för att få det vi alla vill ha – det bästa för våra barn.
Ett upprop!
Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli. Tänk vilken värld det skulle möjliggöra. Wow, säger jag, det ryser i mig när jag tänker på det!
Idag visar allt på att det är precis tvärt om. När barn börjar skolan sjunker drastiskt deras förmåga att tänka utanför boxen. Från första klass fram till dess våra barn tar studenten, går de från att vara genier i utanför-boxen-tänkande till att bara några få procent fortfarande har kvar sin förmåga. (Kolla gärna in detta klippet: http://youtu.be/vsOs1DDLDD0 )
Vad är det som händer, hur kan detta komma sig? Jo, i mångt och mycket så inträffar det i skolstarten och under skolgången. Skrämmande! Så här kan det inte fortgå, det får bara inte vara på detta vis.
Ärligt talat – är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Nä, jag tänkte väl att du skulle hålla med mig om att vi måste få till en förändring. Och det är ingen liten förändring som ska till!
Pratanti (CC BY 2.0)
Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet(världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.
Jag tror benhårt på kombinationen personal i armkrok med föräldrar. Var för sig kan vi aldrig åstadkomma det paradigmskifte som behövs, men tillsammans kan vi lyckas. Varför? Jo, för personalen besitter fakta, hårda fakta!, som med all önskvärd tydlighet visar vilken situation barnen (och personalen!) lever i just nu. Och när personalen synliggör detta, så kommer lejon- och lejonninne-krafterna att väckas hos oss föräldrar – för våra barn är värda bättre än de får. För våra barn är vår framtid! Våra barn är det finaste som finns!
Jag skulle därför vilja göra ett upprop:
Förskole/Fritids/Skolpersonal – gör er verklighet hörd. Visa fakta på hur det ser ut i era verksamheter idag. Blogga, twittra, facebooka, prata i arbetsrum och inom ert kollegium. Skriv insändare, böcker, snacka med föräldrar till barn ni har i er vård. Ge oss hårda fakta! (Detta görs redan idag så klart, men jag vill ha mer! Lärar- & rektorstycket, Lärarmyteriet, Fritidspedagogik.se, #skolchatt, #skolan, #fritids och många andra twitterflöden finns och är ovärderliga. Men det krävs mer, kanske framför allt på lokal nivå så föräldrar inte kan blunda för det, för ni beskriver deras barns verklighet.)
Och föräldrar – lyssna! Fråga! Läs bloggar, twitterflöden, artiklar och böcker. Snacka med andra föräldrar, bilda en föräldraförening och en lokal skolstyrelse, gå med i Barnverket, gå på föräldramöten och skolråd och föreläsningar med angeläget innehåll, ta semester en dag och följ med ditt barn till förskola/skola/fritids. Ta alla chanser ni har att sätta er in i era barns verklighet. Visa med handling att ni tar er tid att agera när det gäller det viktigaste ni har, det som på alla sätt måste ligga högst på er prioriteringslista, nämligen era barn.
Och då, ja då kan det bara gå på ett håll, eftersom vi har den verkliga makten – det är vi som är väljarkåren, eller hur? Hur många med rösträtt i Sverige har barn, eller känner barn, som de bryr sig om och vill väl? Jag skulle tro att det är närapå 100 % av väljarkåren. Så sluta säg att det är budgeten som styr, att personalstyrkan måste reduceras pga nedskärningskrav, att elever inte får den hjälp och det stöd de behöver för att nå så långt de kan utifrån egen förmåga, osv. Jag köper det inte längre, för vissa saker måste få kosta. En av de sakerna är mina barn, och dina barn, och allas våra barn, för de är det viktigaste vi har, klart att de ska få kosta!
Jag är övertygad om att ett massivt paradigmskifte är på gång, det är nu det händer, inte bara inom skolans värld, utan inom hela vår samhällsstruktur. Det låter sig dock bara göras på ett sätt, och det är tillsammans. Är ni med mig?
/Helena Roth
– Förälder och förändringsagent, bonusfarmor och drömfabrikör, ordförande i Videdal & Riseberga föräldraförening i Malmö, ledamot i samordningsgruppen i Barnverket.
I Föräldratycket 3 skriver Maria Klein om vad hon ser behövs för att kunna mötas kring det som är viktigt i skolan, både från föräldrar och pedagoger.
”Jag skulle haft tio barn om det inte varit för skolan”, en mening jag använt mig av i samtal med vuxna. Varför har jag sagt så? Jo, därför att jag inte bara har haft positiva erfarenheter av skolans värld som jag mött i sammanlagt 42 år som förälder om jag räknar varje barns år i förskolan, grundskolan och gymnasiet. Det har blivit många kontakter med pedagoger, andra föräldrar och barn. Det har blivit ett antal utvecklingssamtal och föräldramöten genom åren.
Jag har suttit och retat mig på föräldramöten som är rena informationsmöten och njutit av föräldramöten där föräldrar och pedagoger möts i dialog och utvecklas tillsammans. Jag har varit på utvecklingssamtal där pedagogen lyfter fram det lilla som varit negativt som om det var ett stort problem och njutit av pedagoger som lyckas lyfta fram det positiva och fått barnet att tro på sig själv och sin förmåga.
När jag arbetade i ett projekt för att förbättra samverkan mellan skola och hemmet läste jag Myndigheten för skolutvecklings folder ”vi lämnar till skolan det käraste vi har – en relation som utmanar”. Även om jag tycker att de i titeln missar den enorma möjlighet som skapas när denna relation fungerar så förmedlar de många goda bitar. Vi som föräldrar känner en oro till att lämna våra barn till skolan. Precis som de beskriver i förordet tänker vi: ”Kommer mitt barn att trivas, kommer läraren att se mitt barn, kommer det ha lätt för att lära och kommer det att få vänner?”
De fortsätter ”Det finns mycket oro men också mycket förväntan på denna första tid. Självfallet har därför förskolors och skolors förhållningssätt till föräldrar en avgörande betydelse för att skapa tillit mellan hemmet och skolan. Att ha föräldrar med sig och få deras förtroende gör arbetet med skolans kunskapsuppdrag så mycket lättare att genomföra.”
Det är otroligt viktigt att personal inom förskola/skola skapar möjligheter för att relationerna bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Att de håller föräldrar informerade och involverade. Att de inte stänger skolans värld genom att inte kontakta föräldrarna vid t ex mobbning. Att de inte väntar med att ta upp viktig information till utvecklingssamtalet utan skapar möjlighet för elev och förälder att åtgärda eventuella brister i tid. Genom att samarbeta ökar vi förutsättningarna för våra barn att lyckas.
Vad kan vi föräldrar bidra med, förutom vår enorma kunskap om just vårt barn? Jo, vi kan visa tillit till pedagogernas kompetens och vilja. Vi kan välja att inte överreagera när de kontaktar oss om en händelse på skolan där vårt barn varit involverad oavsett om vårt barn varit den som utsatt andra eller själv blivit utsatt.
Joe Shlabotnik (CC BY 2.0)
Personligen skulle jag önska att både föräldrar och personal skulle läsa de tre att-satser som förmedlas i den folder jag hänvisat till.
”Tre att-satser för ett bra samarbete med föräldrar är: 1) att skapa ömsesidig respekt, 2) att lyssna med nyfikenhet och utan värdering, 3) att bekräfta föräldrars upplevelse i mötet, så att det inte blir en kamp om vems bild som är sann.”
Dessa att-satser har vi alla nytta av att ta till oss oavsett vilken relation vi pratar om. Inte minst i relationen förälder-barn. När barnet kommer hem och berättar om en upplevelse behöver vi inte säga: Jag tror inte det var meningen eller döma det andra barnet. Vi kan välja att verkligen lyssna på just barnets berättelse.
För personalens och skolledningens del tycker jag precis som foldern förmedlar att det är viktigt att våga ställa frågor omkring sin egen verksamhet och sin egen roll istället för att hitta fel på barn och förälder.
För mig som förälder är fokus på att mitt barn får positiva år i skolan. En lyckad skolgång är när mitt barn går ut skolan och fortfarande känner att hon/han är värdefull. Att mitt barn fortfarande tror på sin förmåga att göra skillnad oavsett inom vilket område. Att mitt barn har känt sig delaktig i sin egen utveckling och delaktig i en gemenskap. Att mitt barn fortfarande är nyfiken på att lära mer. Att mitt barn känner att det har fått uppleva ömsesidig respekt även i skolan.
När det gäller kunskap är jag säker på att mitt barn kommer att tillgodogöra sig all kunskap hon/han behöver när lusten att lära fortfarande finns kvar. Att reparera bristande kunskaper är betydligt enklare än att reparera en sårad själ.
”Jag skulle haft tio barn om det inte vore för skolan” men ska jag vara riktig ärlig är skolåren inte så besvärliga tack vare att vi har haft möjlighet att välja skolor som passar just våra barn. Ett av våra barn läser nu på universitetet, ett annat på gymnasiet, två går i grundskolan och vår sladdis är ännu bara två år. Jag kommer fortsätta värdera min relation till mina barn högt och vägra vara ”läxhäxa”. Jag hjälper mina barn med läxan om de vill men jag tänker aldrig vara den som bråkar med dem om ogjorda läxor.
/Maria Klein
Stafettens andra deltagare är Lola Bolmstedt. Hon ser på förskolan från sina olika roller: förälder, tjänstekvinna på ett fackförbund för lärare samt fritidspolitiker.
Linda Hartley lindamhartley.co.uk CC BY 2.0
Innan jag gick på semester och min dotter hade sin sista dag på småbarnsavdelningen på förskolan köpte jag en lite symboliska gåva till de i personalen som tack för deras engagemang och tid de lägger för att få verksamheten att fungera och skapa en trygg kreativ miljö för barnen att vara sig själva i. Tårarna rann på mig och personalen när jag berättade att de har varit guld för min dotter och mig, jag har sett hur de slitit och de är guld värda. Och tårarna rann hos de med för de tyckte det var skönt att höra från en förälder att deras arbete inte är obemärkt. För mig är det naturligt och viktigt att engagera sig i sitt barns vardag och samverka med personalen, fast jag får medge jag kanske är lite extrem i mitt engagemang i jämförelse med andra föräldrar.
Jag är i detta sammanhang mamma till en 3½ åring, råkar vara före detta gymnasielärare, tjänstekvinna på en facklig organisation för lärare, fritidspolitiker i kommunen som ansvarar för min dotters förskola och med i föräldrarådet för förskolorna på skolområdet. Många roller som gör att jag har kanske större inblick i skolvärlden än föräldrar med erfarenhet av egen skolgång och sina barns vardag i skolvärlden. Grunden för föräldrarådet är 4 kapitlet §12 i Skollagen ”Vårdnadshavare …. ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen.”
Förra läsåret skedde det en sak på ett av föräldrarådets möten som fick mig att reagera kraftigt. En av förskolecheferna stod på mötet och sa att det är budget som styr verksamheten. Det började i stort sett brinna i skallen och mitt hjärta blöda för barn och personal. Det är läroplanen som ska styra verksamheten, budget är medlet för att driva verksamheten. Det är tufft ekonomiskt för all kommunal verksamhet, men när det gått så långt att en attityds förändring yttrar sig från att låta läroplan styra till budget, siffror, blir jag som förälder mycket orolig för barnen och personalens del. När det är tufft på det viset med ekonomi gäller det att vara kreativ i sina lösningar, men aldrig skifta fokus från läroplan till siffror i budget i styrandet av verksamheten.
När personalen har en pressad arbetssituation blir det ofta mer konflikter i barngruppen. Ett sätt konflikt tar sig uttryck bland småbarn är bett. Stora bitmärken med tandavtryck i huden. Fallolyckor där man som förälder får släppa allt och ta med sitt barn till läkare och det ska lämnas in rapport om olyckstillbud, men när arbetssituationen är pressad för personalen så kan det hända att det tar några månader innan rapporten lämnas. Hade det varit en arbetsplats för vuxna hade det gjorts en 6:6a, det är alltså arbetsmiljölagen kapitel 6 §6a anmälan om brist i arbetsmiljö. Men det finns ingen 6:6a för barnen.
Viktigast är att min dotter hon trivs och tycker det är kul på förskolan, men jag ser även hur hennes och de andra barnens utbildningsmiljö är. Personalen gör ett guldjobb och ska ha en stor eloge, men ekonomin på skolområdet, i kommunen, gör det tufft och jag tycker det behövs mer personal för att säkra barnen och personalens utbildningsmiljö. Som förälder vill jag att min dotter ska ha det bra på storabarnavdelningen, som tjänstekvinna vill jag att förskollärarna får utrymme till sin planering och möjlighet att genomföra sitt pedagogiska uppdrag och som fritidspolitiker vill jag arbeta för att de ekonomiska ramarna finns för att bedriva en verksamhet i toppklass. Vi föräldrar behöver arbeta tillsammans med personalen för att se till att barnen och de har en bra tillvaro, det är mycket tid de tillbringar tillsammans. Så engagera er och ta reda på vilka politiker som sitter i ert kommunfullmäktige och för fram synpunkterna till dem, de är de som tar beslut om budgeten för förskolan och skolans verksamhet.
Lola Bolmstedt (@LolaBolmstedt)
Jag läser Lärartycket, Rektortycket och nu även Elevtycket. Vilken guldgruva till insikt och förståelse! Att läsa enskilda människors tankar om sin vardag i skolan, om drömmar och drivkrafter, om bu och bä, om misströstan och framtidstro. Jag går igång på alla cylindrar och tänker ganska omedelbart: Jag vill också vara med! Jag vill ha ett Föräldratycket! Och nu är det här. Och otroligt nog får jag börja.
För mig som förälder till en nyss ettagluttare/snart andraklassare, är känslan så påtaglig – jag är också en del av hans skola. Inte bara för att jag råkar vara den engagerade typen som är med i föräldrarådet, eller för att läroplanen numera förtydligar föräldrarnas roll som samverkanspart i skolan, eller för att föräldrar i och med det fria skolvalet faktiskt har en viss maktposition. Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.
Detta nätverk har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker. Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.
Jag är sämst på att komma i tid till jobbet på morgonen. Glad att ha en flextid att kunna utnyttja. Jag fastnar ofta i skolans foajé som är utformad som en härligt socialt torg där man stöter på lärare, elever, rektor och annan personal. Jag hejar glatt till höger och vänster och möts av många glada ansikten, kramar från mitt barns kompisar och förvånade och lite misstänksamma ögonkast från äldre elever jag egentligen inte känner. Än. Pratar med andra föräldrar som också fastnat och kanske kommer för sent till jobbet. Hur viktig är inte denna plats! Jag stortrivs här. Sitter och känner av vibbarna och läget.
Jag är lyckligt lottad. Mitt barn älskar sin skola och längtar dit nästan varje dag. Han har ett stort socialt nätverk där han känner sig trygg och omtyckt. Fler och fler av hans vänner besöker oss efter skolan och på helgerna. Det är en fröjd att ta del av hans kunskapsutveckling och ofta överraskar han mig med nya saker han tagit reda på. Läsningen är en stor erövring som vi gemensamt stött och blött under året och en hel del uppmuntran har behövts för att kämpa sig igenom några sidor om kvällarna. Då och då blir det för mycket och min uppgift övergår i att lyssna och trösta när ångesten bubblar upp när han känner sig oförmögen. Hur skulle jag inte vara en del av mitt barns skola?
En annan del av nätverket möter jag i föräldrarådet. Det bubblar av engagemang, förhoppningar, förväntningar, oro, ilska, skratt och gemenskap, om vartannat. Ibland hittar vi de konstruktiva vägarna i mötet med skolans lärare och ledning, ibland misslyckas vi. Jag har bestämt mig för lära mig det här. Att ta steget från att vara enskild, ibland oroad, ibland frustrerad förälder till att vara i dialog och process med skolan skolan som helhet. Jag vägrar helt enkelt att misslyckas. Det är alltför viktigt.
Jag drömmer om en skola bestående av ett dynamiskt nätverk i ständig dialog. Lärare, skolledning, elever, föräldrar, politiker, samhälle och kultur i samverkan. På riktigt. Där pedagoger och lärare styr utifrån sin expertis och där jag som förälder både fungerar och uppfattas som en resurs och tillgång, dels som enskild förälder till just mitt barn, dels för min kompetens och erfarenhet att utnyttja i skolarbetet och dels som relationsbärare i vårt gemensamma nätverk. Använd mig! Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och för vår framtid.
Lisa Carr
(Läs gärna Föräldratycket 1 på min blogg FramVuxna, där jag också skriver om annat som handlar om föräldrar i skolan.)
Föräldratycket 