Föräldratycket 7 – Sandra Arnborg

Sandra Arnborg om förtroende och delat ansvar, om den betydelse som skolans folk har för våra barn och om den kraft som finns hos föräldrar, att användas även i skolan.

“No one is ever quite ready; everyone is always caught off guard. Parenthood chooses you. And you open your eyes, look at what you’ve got, say ”Oh, my gosh,” and recognize that of all the balls there ever were, this is the one you should not drop. It’s not a question of choice.”

Foto: Sandra Arnborg

Jag lånar orden av författaren Marisa de los Santos (Love walked in) och tänker: Att så är det. Det här får jag inte misslyckas med. Föräldraskapet. Möjliggörandet. Att lägga grunden och ge förutsättningar som gör skillnad för mina barns framtid.

Det är min utgångspunkt i mitt föräldraskap. Oavsett arena eller sammanhang, så är jag mina barns röst. Kompromisslöst.

Men jag är också deras klasskamraters röst. Och deras lärares röst. För jag har ett outtröttligt engagemang och en envishet och jag vågar ta plats. Och jag vågar vara obekväm. Jag ser dig. Du som varje dag möter mina barn och andras barn i en lärandemiljö. Jag vill att du ser mig också. Ta del av min kraft. Använd mig och min energi. Använd min kompetens och kunskap. För jag har gett dig ett av de största förtroenden en förälder kan ge en annan vuxen människa – förtroendet att lära, forma, utveckla och inspirera mina barn. Din betydelse är stor. Din möjlighet att påverka och göra skillnad är enorm. En tanke som kanske skrämmer, om man uttalar den högt? Eller ger den kraft? Oavsett vilket så är det ett ansvar. Du har ett ansvar. Jag har ett ansvar. Tillsammans håller vi bollarna i luften, ser dem flyga högt högt och göra konster, och vi kommer inte att tappa en enda av dem.

Sandra Arnborg, förälder till dotter 10 år och son 12 år. Jobbar som kommunikations-& marknadschef på Skolporten. (Skolporten.se)
Sandra på Twitter: @sarnborg

Annonser

Föräldratycket 4 – Helena Roth

Föräldratycket 4 – Helena Roth skriver om en framtida skola vi bara kan uppnå om vi går samman för att få det vi alla vill ha – det bästa för våra barn.

Ett upprop!
Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli. Tänk vilken värld det skulle möjliggöra. Wow, säger jag, det ryser i mig när jag tänker på det!

Idag visar allt på att det är precis tvärt om. När barn börjar skolan sjunker drastiskt deras förmåga att tänka utanför boxen. Från första klass fram till dess våra barn tar studenten, går de från att vara genier i utanför-boxen-tänkande till att bara några få procent fortfarande har kvar sin förmåga. (Kolla gärna in detta klippet: http://youtu.be/vsOs1DDLDD0 )

Vad är det som händer, hur kan detta komma sig? Jo, i mångt och mycket så inträffar det i skolstarten och under skolgången. Skrämmande! Så här kan det inte fortgå, det får bara inte vara på detta vis.

Ärligt talat – är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Nä, jag tänkte väl att du skulle hålla med mig om att vi måste få till en förändring. Och det är ingen liten förändring som ska till!

Pratanti (CC BY 2.0)

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet(världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Jag tror benhårt på kombinationen personal i armkrok med föräldrar. Var för sig kan vi aldrig åstadkomma det paradigmskifte som behövs, men tillsammans kan vi lyckas. Varför? Jo, för personalen besitter fakta, hårda fakta!, som med all önskvärd tydlighet visar vilken situation barnen (och personalen!) lever i just nu. Och när personalen synliggör detta, så kommer lejon- och lejonninne-krafterna att väckas hos oss föräldrar – för våra barn är värda bättre än de får. För våra barn är vår framtid! Våra barn är det finaste som finns!

Jag skulle därför vilja göra ett upprop:
Förskole/Fritids/Skolpersonal – gör er verklighet hörd. Visa fakta på hur det ser ut i era verksamheter idag. Blogga, twittra, facebooka, prata i arbetsrum och inom ert kollegium. Skriv insändare, böcker, snacka med föräldrar till barn ni har i er vård. Ge oss hårda fakta! (Detta görs redan idag så klart, men jag vill ha mer! Lärar- & rektorstycket, Lärarmyteriet, Fritidspedagogik.se, #skolchatt, #skolan, #fritids och många andra twitterflöden finns och är ovärderliga. Men det krävs mer, kanske framför allt på lokal nivå så föräldrar inte kan blunda för det, för ni beskriver deras barns verklighet.)

Och föräldrar – lyssna! Fråga! Läs bloggar, twitterflöden, artiklar och böcker. Snacka med andra föräldrar, bilda en föräldraförening och en lokal skolstyrelse, gå med i Barnverket, gå på föräldramöten och skolråd och föreläsningar med angeläget innehåll, ta semester en dag och följ med ditt barn till förskola/skola/fritids. Ta alla chanser ni har att sätta er in i era barns verklighet. Visa med handling att ni tar er tid att agera när det gäller det viktigaste ni har, det som på alla sätt måste ligga högst på er prioriteringslista, nämligen era barn.

Och då, ja då kan det bara gå på ett håll, eftersom vi har den verkliga makten – det är vi som är väljarkåren, eller hur? Hur många med rösträtt i Sverige har barn, eller känner barn, som de bryr sig om och vill väl? Jag skulle tro att det är närapå 100 % av väljarkåren. Så sluta säg att det är budgeten som styr, att personalstyrkan måste reduceras pga nedskärningskrav, att elever inte får den hjälp och det stöd de behöver för att nå så långt de kan utifrån egen förmåga, osv. Jag köper det inte längre, för vissa saker måste få kosta. En av de sakerna är mina barn, och dina barn, och allas våra barn, för de är det viktigaste vi har, klart att de ska få kosta!

Jag är övertygad om att ett massivt paradigmskifte är på gång, det är nu det händer, inte bara inom skolans värld, utan inom hela vår samhällsstruktur. Det låter sig dock bara göras på ett sätt, och det är tillsammans. Är ni med mig?

/Helena Roth
– Förälder och förändringsagent, bonusfarmor och drömfabrikör, ordförande i Videdal & Riseberga föräldraförening i Malmö, ledamot i samordningsgruppen i Barnverket.

Föräldratycket 1 – Lisa Carr

Jag läser Lärartycket, Rektortycket och nu även Elevtycket. Vilken guldgruva till insikt och förståelse! Att läsa enskilda människors tankar om sin vardag i skolan, om drömmar och drivkrafter, om bu och bä, om misströstan och framtidstro. Jag går igång på alla cylindrar och tänker ganska omedelbart: Jag vill också vara med! Jag vill ha ett Föräldratycket! Och nu är det här. Och otroligt nog får jag börja.

För mig som förälder till en nyss ettagluttare/snart andraklassare, är känslan så påtaglig – jag är också en del av hans skola.  Inte bara för att jag råkar vara den engagerade typen som är med i föräldrarådet, eller för att läroplanen numera förtydligar föräldrarnas roll som samverkanspart i skolan, eller för att föräldrar i och med det fria skolvalet faktiskt har en viss maktposition. Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.

Detta nätverk har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

Jag är sämst på att komma i tid till jobbet på morgonen.  Glad att ha en flextid att kunna utnyttja. Jag fastnar ofta i skolans foajé som är utformad som en härligt socialt torg där man stöter på lärare, elever, rektor och annan personal. Jag hejar glatt till höger och vänster och möts av många glada ansikten, kramar från mitt barns kompisar och förvånade och lite misstänksamma ögonkast från äldre elever jag egentligen inte känner. Än. Pratar med andra föräldrar som också fastnat och kanske kommer för sent till jobbet. Hur viktig är inte denna plats! Jag stortrivs här. Sitter och känner av vibbarna och läget.

Jag är lyckligt lottad. Mitt barn älskar sin skola och längtar dit nästan varje dag. Han har ett stort socialt nätverk där han känner sig trygg och omtyckt. Fler och fler av hans vänner besöker oss efter skolan och på helgerna. Det är en fröjd att ta del av hans kunskapsutveckling och ofta överraskar han mig med nya saker han tagit reda på. Läsningen är en stor erövring som vi gemensamt stött och blött under året och en hel del uppmuntran har behövts för att kämpa sig igenom några sidor om kvällarna. Då och då blir det för mycket och min uppgift övergår i att lyssna och trösta när ångesten bubblar upp när han känner sig oförmögen. Hur skulle jag inte vara en del av mitt barns skola?

En annan del av nätverket möter jag i föräldrarådet. Det bubblar av engagemang, förhoppningar, förväntningar, oro, ilska, skratt och gemenskap, om vartannat. Ibland hittar vi de konstruktiva vägarna i mötet med skolans lärare och ledning, ibland misslyckas vi. Jag har bestämt mig för lära mig det här. Att ta steget från att vara enskild, ibland oroad, ibland frustrerad förälder till att vara i dialog och process med skolan skolan som helhet. Jag vägrar helt enkelt att misslyckas. Det är alltför viktigt.

Jag drömmer om en skola bestående av ett dynamiskt nätverk i ständig dialog.  Lärare, skolledning, elever, föräldrar, politiker, samhälle och kultur i samverkan. På riktigt. Där pedagoger och lärare styr utifrån sin expertis och där jag som förälder både fungerar och uppfattas som en resurs och tillgång, dels som enskild förälder till just mitt barn, dels för min kompetens och erfarenhet att utnyttja i skolarbetet och dels som relationsbärare i vårt gemensamma nätverk. Använd mig! Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och för vår framtid.

Lisa Carr

(Läs gärna Föräldratycket 1 på min blogg FramVuxna, där jag också skriver om annat som handlar om föräldrar i skolan.)