Föräldratycket 6 – Anne

Föräldratycket 6 – om hur det är att vara ensamstående förälder till ett barn med Asperger och ADHD och hur det påverkar relationen med skolan.

 

Ozan Hatipoglu (CC BY 2.0)

När jag blev tillfrågad om jag ville skriva här om oss och mina funderingar om skolans roll för min son så blev jag minst sagt vettskrämd. För vad hade jag att berätta som skulle vara till intresse för er som redan arbetar på skolorna och ni som är föräldrar. Jag själv arbetar på en skola och ser varje dag den stress som dessa begåvade pedagoger lever i, hur deras roll blivit en administratör för olika arbeten som ligger utanför själva undervisningen..

 

 

 

Jag som ensamstående mamma kan räkna på två fingrar hur många gånger jag varit med på ett föräldramöte, för när jag kommer hem efter en dag på arbetet så kan jag inte ta mig till en skola på kvällen för det saknas barnvakter där. Ett föräldramöte som inte kan hjälpa dem som inte kan lämna sina barn hemma själv tycker jag fortfarande är konstigt..

 

Jag vet att då jag bad dem om hjälp då sonen gick i ettan så tittade de på mig undrande. Är det verkligen bara jag som frågat den frågan? Där har skolorna något att ta igen. Under tiden som föräldrarna sitter på mötet, vare sig de är en eller två stycken, så kan alla vara med avslappnat med den vissheten att barnen/barnet har det bra. Jag blev den mamman som aldrig var på dessa möten, den som borde varit där för att få en förklaring på många frågor som fick mailas i stället mellan mig och lärarna, men som ingen annan förälder i hans klass hade någon aning om.

 

Jag har en son som idag är 11-år med diagnoserna Asberger syndrom och Adhd, dessa fick han då han var 6,5 (Adhd) och 10 (Asberger). Jag kan än idag inte gå hemifrån om det är föräldramöte, enbart av den anledningen att han aldrig skulle klara av att vara hemma själv en längre tid och dessutom kvällstid (då det alltid är möten).

 

Då han slutade i somras i den skolan han då gick i visste ingen i hans klass om detta, så på avslutningen fick vi så gott vi kunde säga hejdå utanför kyrkan, för sonen vägrade att vara med på avslutningsfikat (jag hade då redan kontrollerat med pedagogen om hon hade planerat något trevligt avslutstal till honom inför de andra men det hade hon inte) så jag gick med på hans önskan och vi fikade för oss själva på hans favoritfik i stället.

 

Min son var skolvägrare från årskurs 2-4, med det i bagaget idag för honom har det gjort att han inte litar på pedagoger eller skolan alls. Han har idag en lång väg tillbaka för att få någon som helst tillit till den och går idag i en resurs skola med 4 barn i hans klass, räknat med honom.

Tyvärr sitter det barn hemma idag som inte fått den chansen som vi fått. De osynliga som har hemmaundervisning eller bara går omkring där ensamma i skolans korridorer utan någon som helst framtid att se fram i mot. Oftast med föräldrar som antingen sprungit in i väggen för att de inte orkar eller de som faktiskt får reda på det försent..

Som ensamstående blev det under sista året (fyran) svårt att få ihop en heltidslön, till och med en omöjlighet för olika möten. Akuta magbesvär, infektionssjukdomar som vi totalt dränktes i. Det jag saknade från hans skola då var någon som frågade hur det gick för oss då vi var hemma så mycket. För mig (och säkert för honom) var känslan att de var mer glada att slippa bråken på skolan. För han var ingen hemmasittare, han var på skolan de dagarna han orkade, men vägrade att gå in på lektion.

 

När tog vuxenansvaret slut dessa år? Sitter ett barn på 9-10 år utanför lektionssalen själv varje lektion så måste väl någon reagera? Jag som ensamstående och jobbar heltid, måste kunna veta att mitt barn mår bra i skolan, eller?

 

Idag slickar vi våra sår och jag har kommit till insikt att om jag själv inte hade vart en gåpåig mamma hade vi inte varit där vi är idag.

 

Skolan måste lyssna på oss föräldrar som har barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för vi har en massa kunskap som inte tas till vara. Jag kunde många gånger sitta framför datorn och leta efter kurser som var gratis för skolans personal men som alltid togs emot med ett snett leende för att sedan förkastas.

 

Vi föräldrar som är ensamstående har det svårt nog att hinna med det lilla familjelivet vi har för att behöva slåss för en rättighet som alla barn har enligt lag. Om vi börjar lyssna på varandra och ta i mot den hjälpen som vi (föräldrar) ofta kan ge så skulle det underlätta för våra barn som lever i diagnoslandet plus att rektorerna börjar ta sitt ansvar. Jag arbetar som skyddsombud på min arbetsplats, jag har lagar som jag kan använda för att stänga av en arbetsplats (om det skulle gå så långt) för att den skadar den som arbetar där, men vem är barnens skyddsombud på skolan?

 

Alla barn har rätt till en undervisning enligt skollagens 3§:

 

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling


Anne
http://tassartyst.com/

Föräldratycket 5 – Sanna Levelius

Föräldratycket 5 – Sanna Levelius skriver om miljön i förskolan. Om att utgå ifrån barnens behov och lust till lek och lärande.

Sanna Levelius

I Göteborg byggs nya förskolor, med inspiration av Reggio Emilia enligt de ansvariga.

Häromdagen var jag på besök på en av dessa nybyggen eftersom vår förskola ska husera där under ett halvår.
Det är ljust och fräscht.
Hemvisterna (avdelningarna) är relativt små. Men det är tänkt att barnen även ska vistas i “mötesrum” som delas med förskolans övriga avdelningar. Mötesrummet har högt i tak, två våningar högt, med stora fönster. En bred trappa leder upp till en avsats/rum och avdelningarna på övervåning. Avsatsen har glasräcke för att få ljus från de stora fönstren och ge känsla av öppenhet och ljus.
Ljust och fräscht.
Men är det vad våra barn behöver och efterfrågar?
Här hemma byggs det ofta kojor, barnen älskar att krypa in i och under sängar, stolar, skåp.
Utrymmen där man kan dra sig undan, bygga, leka bara två eller några stycken tillsammans uppskattas mycket på förskolan där de vistas idag.

Efter rundvandringen diskuteras hur pedagogerna ska arbeta i de nya lokalerna. Hur ska man lösa frågor kring ljudvolym, säkerhet och logistik? Olika lösningar tas upp, skärmar, mjuka leksaker i rummet med räcke ner mot mötesplatsen, användning av gemensamma lokaler i mindre grupper. En av lösningarna är att inte vara i lokalerna utan ha ännu mer verksamhet utomhus.

Jag tycker det är bra att barnen ska vara ute. Men är det inte märkligt att det behövs som lösning när det finns en helt ny byggnad som borde vara bra att vistas i. Varför utgår man inte från barns behov när man planerar nya förskolor? Det är obegripligt.

Barn har skilda behov.
Men inget barn har behov av att behöva skapa relationer med fyra avdelningar (ca 80 barn) i stora mötesrum.
Inget barn har behov av att utsättas för onödiga risker.

Jag har skrivit om detta tidigare. Och kommer göra det igen.
Barnens behov måste stå i centrum!

Ljust och fräscht är bra.
Men mindre barngrupper, stimulerande miljö, möjlighet till lugn och ro är viktigt!

Sanna Levelius

Föräldratycket 4 – Helena Roth

Föräldratycket 4 – Helena Roth skriver om en framtida skola vi bara kan uppnå om vi går samman för att få det vi alla vill ha – det bästa för våra barn.

Ett upprop!
Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli. Tänk vilken värld det skulle möjliggöra. Wow, säger jag, det ryser i mig när jag tänker på det!

Idag visar allt på att det är precis tvärt om. När barn börjar skolan sjunker drastiskt deras förmåga att tänka utanför boxen. Från första klass fram till dess våra barn tar studenten, går de från att vara genier i utanför-boxen-tänkande till att bara några få procent fortfarande har kvar sin förmåga. (Kolla gärna in detta klippet: http://youtu.be/vsOs1DDLDD0 )

Vad är det som händer, hur kan detta komma sig? Jo, i mångt och mycket så inträffar det i skolstarten och under skolgången. Skrämmande! Så här kan det inte fortgå, det får bara inte vara på detta vis.

Ärligt talat – är det verkligen så här vi vill att det ska vara? Nä, jag tänkte väl att du skulle hålla med mig om att vi måste få till en förändring. Och det är ingen liten förändring som ska till!

Pratanti (CC BY 2.0)

Jag ser framför mig hur föräldrar krokar arm med förskola/skola/fritidspersonal landet(världen!) över och säger ”Nu är det nog! Vi går inte med på detta längre! Våra barn är vår framtid och nu är det dags att ge dem en ärlig chans att bli det bästa de kan bli!”.

Jag tror benhårt på kombinationen personal i armkrok med föräldrar. Var för sig kan vi aldrig åstadkomma det paradigmskifte som behövs, men tillsammans kan vi lyckas. Varför? Jo, för personalen besitter fakta, hårda fakta!, som med all önskvärd tydlighet visar vilken situation barnen (och personalen!) lever i just nu. Och när personalen synliggör detta, så kommer lejon- och lejonninne-krafterna att väckas hos oss föräldrar – för våra barn är värda bättre än de får. För våra barn är vår framtid! Våra barn är det finaste som finns!

Jag skulle därför vilja göra ett upprop:
Förskole/Fritids/Skolpersonal – gör er verklighet hörd. Visa fakta på hur det ser ut i era verksamheter idag. Blogga, twittra, facebooka, prata i arbetsrum och inom ert kollegium. Skriv insändare, böcker, snacka med föräldrar till barn ni har i er vård. Ge oss hårda fakta! (Detta görs redan idag så klart, men jag vill ha mer! Lärar- & rektorstycket, Lärarmyteriet, Fritidspedagogik.se, #skolchatt, #skolan, #fritids och många andra twitterflöden finns och är ovärderliga. Men det krävs mer, kanske framför allt på lokal nivå så föräldrar inte kan blunda för det, för ni beskriver deras barns verklighet.)

Och föräldrar – lyssna! Fråga! Läs bloggar, twitterflöden, artiklar och böcker. Snacka med andra föräldrar, bilda en föräldraförening och en lokal skolstyrelse, gå med i Barnverket, gå på föräldramöten och skolråd och föreläsningar med angeläget innehåll, ta semester en dag och följ med ditt barn till förskola/skola/fritids. Ta alla chanser ni har att sätta er in i era barns verklighet. Visa med handling att ni tar er tid att agera när det gäller det viktigaste ni har, det som på alla sätt måste ligga högst på er prioriteringslista, nämligen era barn.

Och då, ja då kan det bara gå på ett håll, eftersom vi har den verkliga makten – det är vi som är väljarkåren, eller hur? Hur många med rösträtt i Sverige har barn, eller känner barn, som de bryr sig om och vill väl? Jag skulle tro att det är närapå 100 % av väljarkåren. Så sluta säg att det är budgeten som styr, att personalstyrkan måste reduceras pga nedskärningskrav, att elever inte får den hjälp och det stöd de behöver för att nå så långt de kan utifrån egen förmåga, osv. Jag köper det inte längre, för vissa saker måste få kosta. En av de sakerna är mina barn, och dina barn, och allas våra barn, för de är det viktigaste vi har, klart att de ska få kosta!

Jag är övertygad om att ett massivt paradigmskifte är på gång, det är nu det händer, inte bara inom skolans värld, utan inom hela vår samhällsstruktur. Det låter sig dock bara göras på ett sätt, och det är tillsammans. Är ni med mig?

/Helena Roth
– Förälder och förändringsagent, bonusfarmor och drömfabrikör, ordförande i Videdal & Riseberga föräldraförening i Malmö, ledamot i samordningsgruppen i Barnverket.