Föräldratycket 6 – Anne

Föräldratycket 6 – om hur det är att vara ensamstående förälder till ett barn med Asperger och ADHD och hur det påverkar relationen med skolan.

 

Ozan Hatipoglu (CC BY 2.0)

När jag blev tillfrågad om jag ville skriva här om oss och mina funderingar om skolans roll för min son så blev jag minst sagt vettskrämd. För vad hade jag att berätta som skulle vara till intresse för er som redan arbetar på skolorna och ni som är föräldrar. Jag själv arbetar på en skola och ser varje dag den stress som dessa begåvade pedagoger lever i, hur deras roll blivit en administratör för olika arbeten som ligger utanför själva undervisningen..

 

 

 

Jag som ensamstående mamma kan räkna på två fingrar hur många gånger jag varit med på ett föräldramöte, för när jag kommer hem efter en dag på arbetet så kan jag inte ta mig till en skola på kvällen för det saknas barnvakter där. Ett föräldramöte som inte kan hjälpa dem som inte kan lämna sina barn hemma själv tycker jag fortfarande är konstigt..

 

Jag vet att då jag bad dem om hjälp då sonen gick i ettan så tittade de på mig undrande. Är det verkligen bara jag som frågat den frågan? Där har skolorna något att ta igen. Under tiden som föräldrarna sitter på mötet, vare sig de är en eller två stycken, så kan alla vara med avslappnat med den vissheten att barnen/barnet har det bra. Jag blev den mamman som aldrig var på dessa möten, den som borde varit där för att få en förklaring på många frågor som fick mailas i stället mellan mig och lärarna, men som ingen annan förälder i hans klass hade någon aning om.

 

Jag har en son som idag är 11-år med diagnoserna Asberger syndrom och Adhd, dessa fick han då han var 6,5 (Adhd) och 10 (Asberger). Jag kan än idag inte gå hemifrån om det är föräldramöte, enbart av den anledningen att han aldrig skulle klara av att vara hemma själv en längre tid och dessutom kvällstid (då det alltid är möten).

 

Då han slutade i somras i den skolan han då gick i visste ingen i hans klass om detta, så på avslutningen fick vi så gott vi kunde säga hejdå utanför kyrkan, för sonen vägrade att vara med på avslutningsfikat (jag hade då redan kontrollerat med pedagogen om hon hade planerat något trevligt avslutstal till honom inför de andra men det hade hon inte) så jag gick med på hans önskan och vi fikade för oss själva på hans favoritfik i stället.

 

Min son var skolvägrare från årskurs 2-4, med det i bagaget idag för honom har det gjort att han inte litar på pedagoger eller skolan alls. Han har idag en lång väg tillbaka för att få någon som helst tillit till den och går idag i en resurs skola med 4 barn i hans klass, räknat med honom.

Tyvärr sitter det barn hemma idag som inte fått den chansen som vi fått. De osynliga som har hemmaundervisning eller bara går omkring där ensamma i skolans korridorer utan någon som helst framtid att se fram i mot. Oftast med föräldrar som antingen sprungit in i väggen för att de inte orkar eller de som faktiskt får reda på det försent..

Som ensamstående blev det under sista året (fyran) svårt att få ihop en heltidslön, till och med en omöjlighet för olika möten. Akuta magbesvär, infektionssjukdomar som vi totalt dränktes i. Det jag saknade från hans skola då var någon som frågade hur det gick för oss då vi var hemma så mycket. För mig (och säkert för honom) var känslan att de var mer glada att slippa bråken på skolan. För han var ingen hemmasittare, han var på skolan de dagarna han orkade, men vägrade att gå in på lektion.

 

När tog vuxenansvaret slut dessa år? Sitter ett barn på 9-10 år utanför lektionssalen själv varje lektion så måste väl någon reagera? Jag som ensamstående och jobbar heltid, måste kunna veta att mitt barn mår bra i skolan, eller?

 

Idag slickar vi våra sår och jag har kommit till insikt att om jag själv inte hade vart en gåpåig mamma hade vi inte varit där vi är idag.

 

Skolan måste lyssna på oss föräldrar som har barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för vi har en massa kunskap som inte tas till vara. Jag kunde många gånger sitta framför datorn och leta efter kurser som var gratis för skolans personal men som alltid togs emot med ett snett leende för att sedan förkastas.

 

Vi föräldrar som är ensamstående har det svårt nog att hinna med det lilla familjelivet vi har för att behöva slåss för en rättighet som alla barn har enligt lag. Om vi börjar lyssna på varandra och ta i mot den hjälpen som vi (föräldrar) ofta kan ge så skulle det underlätta för våra barn som lever i diagnoslandet plus att rektorerna börjar ta sitt ansvar. Jag arbetar som skyddsombud på min arbetsplats, jag har lagar som jag kan använda för att stänga av en arbetsplats (om det skulle gå så långt) för att den skadar den som arbetar där, men vem är barnens skyddsombud på skolan?

 

Alla barn har rätt till en undervisning enligt skollagens 3§:

 

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling


Anne
http://tassartyst.com/