Föräldratycket 6 – Anne

Föräldratycket 6 – om hur det är att vara ensamstående förälder till ett barn med Asperger och ADHD och hur det påverkar relationen med skolan.

 

Ozan Hatipoglu (CC BY 2.0)

När jag blev tillfrågad om jag ville skriva här om oss och mina funderingar om skolans roll för min son så blev jag minst sagt vettskrämd. För vad hade jag att berätta som skulle vara till intresse för er som redan arbetar på skolorna och ni som är föräldrar. Jag själv arbetar på en skola och ser varje dag den stress som dessa begåvade pedagoger lever i, hur deras roll blivit en administratör för olika arbeten som ligger utanför själva undervisningen..

 

 

 

Jag som ensamstående mamma kan räkna på två fingrar hur många gånger jag varit med på ett föräldramöte, för när jag kommer hem efter en dag på arbetet så kan jag inte ta mig till en skola på kvällen för det saknas barnvakter där. Ett föräldramöte som inte kan hjälpa dem som inte kan lämna sina barn hemma själv tycker jag fortfarande är konstigt..

 

Jag vet att då jag bad dem om hjälp då sonen gick i ettan så tittade de på mig undrande. Är det verkligen bara jag som frågat den frågan? Där har skolorna något att ta igen. Under tiden som föräldrarna sitter på mötet, vare sig de är en eller två stycken, så kan alla vara med avslappnat med den vissheten att barnen/barnet har det bra. Jag blev den mamman som aldrig var på dessa möten, den som borde varit där för att få en förklaring på många frågor som fick mailas i stället mellan mig och lärarna, men som ingen annan förälder i hans klass hade någon aning om.

 

Jag har en son som idag är 11-år med diagnoserna Asberger syndrom och Adhd, dessa fick han då han var 6,5 (Adhd) och 10 (Asberger). Jag kan än idag inte gå hemifrån om det är föräldramöte, enbart av den anledningen att han aldrig skulle klara av att vara hemma själv en längre tid och dessutom kvällstid (då det alltid är möten).

 

Då han slutade i somras i den skolan han då gick i visste ingen i hans klass om detta, så på avslutningen fick vi så gott vi kunde säga hejdå utanför kyrkan, för sonen vägrade att vara med på avslutningsfikat (jag hade då redan kontrollerat med pedagogen om hon hade planerat något trevligt avslutstal till honom inför de andra men det hade hon inte) så jag gick med på hans önskan och vi fikade för oss själva på hans favoritfik i stället.

 

Min son var skolvägrare från årskurs 2-4, med det i bagaget idag för honom har det gjort att han inte litar på pedagoger eller skolan alls. Han har idag en lång väg tillbaka för att få någon som helst tillit till den och går idag i en resurs skola med 4 barn i hans klass, räknat med honom.

Tyvärr sitter det barn hemma idag som inte fått den chansen som vi fått. De osynliga som har hemmaundervisning eller bara går omkring där ensamma i skolans korridorer utan någon som helst framtid att se fram i mot. Oftast med föräldrar som antingen sprungit in i väggen för att de inte orkar eller de som faktiskt får reda på det försent..

Som ensamstående blev det under sista året (fyran) svårt att få ihop en heltidslön, till och med en omöjlighet för olika möten. Akuta magbesvär, infektionssjukdomar som vi totalt dränktes i. Det jag saknade från hans skola då var någon som frågade hur det gick för oss då vi var hemma så mycket. För mig (och säkert för honom) var känslan att de var mer glada att slippa bråken på skolan. För han var ingen hemmasittare, han var på skolan de dagarna han orkade, men vägrade att gå in på lektion.

 

När tog vuxenansvaret slut dessa år? Sitter ett barn på 9-10 år utanför lektionssalen själv varje lektion så måste väl någon reagera? Jag som ensamstående och jobbar heltid, måste kunna veta att mitt barn mår bra i skolan, eller?

 

Idag slickar vi våra sår och jag har kommit till insikt att om jag själv inte hade vart en gåpåig mamma hade vi inte varit där vi är idag.

 

Skolan måste lyssna på oss föräldrar som har barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för vi har en massa kunskap som inte tas till vara. Jag kunde många gånger sitta framför datorn och leta efter kurser som var gratis för skolans personal men som alltid togs emot med ett snett leende för att sedan förkastas.

 

Vi föräldrar som är ensamstående har det svårt nog att hinna med det lilla familjelivet vi har för att behöva slåss för en rättighet som alla barn har enligt lag. Om vi börjar lyssna på varandra och ta i mot den hjälpen som vi (föräldrar) ofta kan ge så skulle det underlätta för våra barn som lever i diagnoslandet plus att rektorerna börjar ta sitt ansvar. Jag arbetar som skyddsombud på min arbetsplats, jag har lagar som jag kan använda för att stänga av en arbetsplats (om det skulle gå så långt) för att den skadar den som arbetar där, men vem är barnens skyddsombud på skolan?

 

Alla barn har rätt till en undervisning enligt skollagens 3§:

 

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling


Anne
http://tassartyst.com/

Annonser

9 thoughts on “Föräldratycket 6 – Anne

  1. Tack för att du delar med dig av dina upplevelser. Jag läser med stort intresse både som lärare och förälder. Mycket av det du skriver håller jag absolut med om, inte minst detta ointresse för att lära sig mer om vad exempelvis AST är. Det är så otroligt synd för det är så mycket erfarenhet och kunskap som bara går till spillo. Som du säger så sitter vi föräldrar inne med en massa kunskap. Det är ofta ganska enkla medel som kan göra underverk, men då måste man känna till dessa medel. Det är också mycket enkelt att bemöta en elev med AST på ett sätt som till synes inte är konstigt, men som får otroligt stora konsekvenser för eleven, ofta dåliga.

  2. Även jag har som ensamstånde mamma till son med ADHD fajtats med systemet i många år. Jag är också vad du kallar en ”gåpåig mamma” och jag är övertygad om att min son ej fått den skolgång han har rätt till (jo, trots att det är enligt lag) om jag inte varit det. Men det handlar inte bara om att vara gåpåig. Man måste orka på så många sätt. Jag hade möjligheten att vara bort från jobbet dagtid mellan varven och ta igen det på kvällar och nätter-men så har inte alla det.
    Många ggr har jag tnkt, de som inte kan då? För att de kanske är sjuka har andra barn som är sjuka, som har stämpelklocka på jobbet och oförstående chef?
    För att inte tala om alla de vetskapliga artiklar man måste plöja igenom för att få ordentlig kunskap, alla skrivelser man måste göra till myndigheter, överklagan till förvaltningsrätter, och så vidare och så vidare. Om man nu kanske inte har svenska so modersmål, eller kanske har sina styrka i hantverk i stället för i skrivandets konst? Vad gör man då?

    Nej, det går inte då. Och det är de barn och ungdomar som vi ser i statisktiken på de barn som ej får gå i skolan. Trots att jag hade många goda förutsättningar för att driva igenom att min son skulle få gå i skolan så tog det ett år innan han verkligen fick börja igen och då med hjälp av media, Ekot, som gjorde reportage om det hela.

    Jag tror vi behöver en NPF-minister som tar tag i det här. En som på riktigt har kunskap om vad det handlar om. För behandlingen av och synsättet på barn och ungdomar med NPF behöver förändras och det nu. Och det måste ske med utbildning.

  3. Reblogged this on and commented:
    Efter mycket tankeverksamhet (en hel natt) 😉 så skrev jag ett inlägg i föräldrartycket.
    Blev en bra skrivelse tycker jag 🙂

  4. Ja Anne, var glad för att ni fått hjälp så tidigt! Har inte varit på många föräldramöte, vad lärare och föräldrar sade där stämde inte alls överens med mina grundvärderingar och jag sågs som en alien ungefär! På skolan behandlades jag som ett hjon, totalt okunnig, fick veta att skolan var komplex! Så komplex att lärare kan kränka elever, skrika på dem, skicka ut dem från lektion för att de stör, (brist på stimulerande lärande). Lärare som står och mässar hela lektioner utan att eleverna har något annat att göra än sitta stilla och lyssna. Är det stimulerande lärande och utvecklande? Vilka barn sitter stilla? Då är de apatiska eller så rädda för konsekvenser att de inte vågar göra annat. En lärare sa att man kan sätta alla (nästan) i en fyrkant, en annan sa att alla barnen skulle LYDA all personal. Kände 30-tal och tänkte på de kinesiska barnen i sina uniformer. Är det den skolan vi vill ha på 2000-talet? Att som lärare inte ta ansvar för vad man säger och gör och vill att barnen ska lära sig att ta ansvar genom att packa gympa påsen själv.Att som lärare inte veta att barnen gör som vi gör inte som vi säger. Det är de lärarna som vill ha mer betalt! Skrämmande , eller hur? Lärare som orsakat enormt mycket skada men tycker att de gör ett bra jobb och är värda mer betalt, det är stressande säger de, förstår att det känns stressande att bete sig så dumt mot dem som de ska stimulera och hjälpa att utveckla! Stackars lärare!

  5. Anne – tack för ditt föräldratyck, som jag tycker blev mycket bra!
    Jag blir ledsen när jag läser om hur svårt det är, för dig och andra i din situation, och samtidigt blir jag så störtimpad av allt du, och dina likar, åstadkommer!
    Tillsammans kan vi skapa den förändring som krävs och behövs, och enda sättet att nå dit är att göra våra röster hörda, samlas och agera utifrån vår övertygelse om vad som behöver förändras/förbättras!
    /Helena, samordningsgruppen https://www.facebook.com/Barnverket

  6. Jag är en ensamstående mamma som trodde att allt var mitt fel. Jag levde med en man som förmodligen har AS det var svårt och jag försökte ta mej in i arbetslivet och vi köpte ett torp att renovera. Ja det gick åt skogen!!

    Men det som sen är och har varit är skrämmande. Fröknarna märkte tidigt att pojken inte kunde ha jackan hängande mitt i utan han måste ha den längst ut så att han inte kände sej trängd. Sen förstod ha aldrig efter gemensam genomgång vad han skulle göra utan de fick alltid gå till honom och ”sätta igång arbetet” . Hemma märkte vi att han inte kunde äta när hela släkten var samlad och en del av mins syskon tyckte han var ouppfostrad när han inte såg i ögonen och hälsade ordentligt. Den absolut värsta upplevelsen var när en äldre släkting tog fram piskkäppen och skulle på gammalt sätt banka lite vett i honom. Vilket jag vägrade vara med om.
    Så jag trodde länge att det var mitt fel.
    Men en sak som jag idag tänker över är skolan. Eländes skolan. Jag tror nog att flera fröknar kunde se att han var annorlunda. För mej var han den ende och i min värd vanlig helt ok annorlunda. (Jag har gått konstfack, annorlunda är super bra!). Men VARFÖR?? fungerar inte skolan??. Han mådde illa svalt och vägrade gå till skolan. BUP sa! ta upp honom dit med våld så att han lär sej! Men jag sa stopp efter ett antal försök. ( Men ett stort hål i väggen och en dörr helt kaputt). Det här är barnmisshandel. Det går inte. Första utredningen sa Thouretts kanske!? nästa sa Autismspektrum störning och add!? Till sist när min vuxenstödjare på bup och jag tittat på kriterier så kom vi fram till att Aspberger stämmer bäst. Och efter ännu en utredning kom den diagnosen. Som kom när han gick i nian. Men ingenstans har skolan kunnat hjälpa min son. När han började i 5:an och kom upp till den större skolan så bröt h-vetet lös. Varje år skulle jag påminna om att sätta hans skåp längst ut så att han slapp trängseln. Det fanns inga pengar till resurser så han var tvungen att gå i klassen. När han inte kunde uttrycka! vem som gjorde vad med honom så kunde ingen tro på honom att han var mobbad. Vilket han faktiskt var (En anna mamma har bekräftat och en vännina som vikarierade kunde lätt se det. Det var hans AS som gör det svårt för honom att utrycka sej.Han har nu släpat sej i genom grundskolan utan hjälp. Men jag har suttit på hundra möten med rektor och samordnare och div dill!!! och fint förståsejpå folk! Men det var ingen som gick ut och faktiskt mötte honom i skolan som tog sej an honom. BARA massa möten med teorier. Jag till och med skaffade mej ett arbete på skolan ett år för att försöka förstå vad som var fel. Det jag nu sett skrämmer mej och det är många barn som far illa, och det är många föräldrar som far illa. Sista året och sista terminen så kom en ny rektor vars vännina hade en son med AS. Hon förstod och de sista tre månaderna fick han ett eget rum med en person som vägledde honom. (En stor stjärna till denna rektor) Men de har varit många hårda år som tyvärr har tagit hårt på oss båda. Tänk om de pengar som alla dessa idiot möten måste ha kostat kunde ha gått direkt till barnen istället. Skolan idag är ett u-land och man måste tydligen ha en diagnos för att få hjälp. Hela det här systemet måste kosta samhället mycket mer än det borde om stöd kunde sättas in direkt. Utan en massa krusiduller och diagnoser. Det borde räcka med att det är ett barn. det är tungt nu. kanske pga långvarig förkylning eller föräldrars skilsmässa eller vad som helst. De är barn vi är skyldiga att värna och ta hand om dem och det borde inte behövas utredningar i alla lägen. Som skolan ser ut idag ska varenda individ vara på topp varenda dag och kunna ge 100% i alla lägen. Vill vi verkligen ha ett sånt här samhälle? Är vi själva på topp varenda dag till 100%???

    • Hej! Det är så skönt att läsa andras upplevelser av vad vi går igenom. Då ser man att man inte är ensam. En liten tröst i mörkret. Vi har en son som av och till varit hemma från skolan, och vi vet egentligen inte varför. Vi går på bup sen flera år. Vår son går nu i fyran och allt har blivit värre. Man känner sig så maktlös. Vi väntar nu på att få göra en utreddning, men om den visar nåt och om det gör nån skillnad vet jag ej, men kanske det blir lite lättare att trycka på om stöd i skolan. Maktlös trött mamma

  7. Det handlar inte bara om info utan om att lärarna ska våga sig utanför ramarna. Vi har kört på med allting så länge nu och när något inte fungerar ska det utredas! Det och möten som Lena pratar om som kostar väldigt mycket pengar, har varit på ETT och fått arvode. Det där med att alla ska ha samma möjlighet i skolan har inneburit att alla ska ha det likadant vilket inte alls är samma sak. Kan det vara så svårt att undervisa klass med olika nivå. Det fodrar förberedelser men det kan man göra när eleverna arbetar. Har barn som aldrig gjort läxa hemma. De har gjort den på lektionen, vad hade de kunnat med mer stimulans? Hela samhället behöver förändras med mer ansvarstagande, det blir det med flexibiliteten,lyhördhet, engagemang och humanitet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s