Föräldratycket 6 – Anne

Föräldratycket 6 – om hur det är att vara ensamstående förälder till ett barn med Asperger och ADHD och hur det påverkar relationen med skolan.

 

Ozan Hatipoglu (CC BY 2.0)

När jag blev tillfrågad om jag ville skriva här om oss och mina funderingar om skolans roll för min son så blev jag minst sagt vettskrämd. För vad hade jag att berätta som skulle vara till intresse för er som redan arbetar på skolorna och ni som är föräldrar. Jag själv arbetar på en skola och ser varje dag den stress som dessa begåvade pedagoger lever i, hur deras roll blivit en administratör för olika arbeten som ligger utanför själva undervisningen..

 

 

 

Jag som ensamstående mamma kan räkna på två fingrar hur många gånger jag varit med på ett föräldramöte, för när jag kommer hem efter en dag på arbetet så kan jag inte ta mig till en skola på kvällen för det saknas barnvakter där. Ett föräldramöte som inte kan hjälpa dem som inte kan lämna sina barn hemma själv tycker jag fortfarande är konstigt..

 

Jag vet att då jag bad dem om hjälp då sonen gick i ettan så tittade de på mig undrande. Är det verkligen bara jag som frågat den frågan? Där har skolorna något att ta igen. Under tiden som föräldrarna sitter på mötet, vare sig de är en eller två stycken, så kan alla vara med avslappnat med den vissheten att barnen/barnet har det bra. Jag blev den mamman som aldrig var på dessa möten, den som borde varit där för att få en förklaring på många frågor som fick mailas i stället mellan mig och lärarna, men som ingen annan förälder i hans klass hade någon aning om.

 

Jag har en son som idag är 11-år med diagnoserna Asberger syndrom och Adhd, dessa fick han då han var 6,5 (Adhd) och 10 (Asberger). Jag kan än idag inte gå hemifrån om det är föräldramöte, enbart av den anledningen att han aldrig skulle klara av att vara hemma själv en längre tid och dessutom kvällstid (då det alltid är möten).

 

Då han slutade i somras i den skolan han då gick i visste ingen i hans klass om detta, så på avslutningen fick vi så gott vi kunde säga hejdå utanför kyrkan, för sonen vägrade att vara med på avslutningsfikat (jag hade då redan kontrollerat med pedagogen om hon hade planerat något trevligt avslutstal till honom inför de andra men det hade hon inte) så jag gick med på hans önskan och vi fikade för oss själva på hans favoritfik i stället.

 

Min son var skolvägrare från årskurs 2-4, med det i bagaget idag för honom har det gjort att han inte litar på pedagoger eller skolan alls. Han har idag en lång väg tillbaka för att få någon som helst tillit till den och går idag i en resurs skola med 4 barn i hans klass, räknat med honom.

Tyvärr sitter det barn hemma idag som inte fått den chansen som vi fått. De osynliga som har hemmaundervisning eller bara går omkring där ensamma i skolans korridorer utan någon som helst framtid att se fram i mot. Oftast med föräldrar som antingen sprungit in i väggen för att de inte orkar eller de som faktiskt får reda på det försent..

Som ensamstående blev det under sista året (fyran) svårt att få ihop en heltidslön, till och med en omöjlighet för olika möten. Akuta magbesvär, infektionssjukdomar som vi totalt dränktes i. Det jag saknade från hans skola då var någon som frågade hur det gick för oss då vi var hemma så mycket. För mig (och säkert för honom) var känslan att de var mer glada att slippa bråken på skolan. För han var ingen hemmasittare, han var på skolan de dagarna han orkade, men vägrade att gå in på lektion.

 

När tog vuxenansvaret slut dessa år? Sitter ett barn på 9-10 år utanför lektionssalen själv varje lektion så måste väl någon reagera? Jag som ensamstående och jobbar heltid, måste kunna veta att mitt barn mår bra i skolan, eller?

 

Idag slickar vi våra sår och jag har kommit till insikt att om jag själv inte hade vart en gåpåig mamma hade vi inte varit där vi är idag.

 

Skolan måste lyssna på oss föräldrar som har barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar för vi har en massa kunskap som inte tas till vara. Jag kunde många gånger sitta framför datorn och leta efter kurser som var gratis för skolans personal men som alltid togs emot med ett snett leende för att sedan förkastas.

 

Vi föräldrar som är ensamstående har det svårt nog att hinna med det lilla familjelivet vi har för att behöva slåss för en rättighet som alla barn har enligt lag. Om vi börjar lyssna på varandra och ta i mot den hjälpen som vi (föräldrar) ofta kan ge så skulle det underlätta för våra barn som lever i diagnoslandet plus att rektorerna börjar ta sitt ansvar. Jag arbetar som skyddsombud på min arbetsplats, jag har lagar som jag kan använda för att stänga av en arbetsplats (om det skulle gå så långt) för att den skadar den som arbetar där, men vem är barnens skyddsombud på skolan?

 

Alla barn har rätt till en undervisning enligt skollagens 3§:

 

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling


Anne
http://tassartyst.com/

Föräldratycket 2 – Lola Bolmstedt

Stafettens andra deltagare är Lola Bolmstedt. Hon ser på förskolan från sina olika roller: förälder, tjänstekvinna på ett fackförbund för lärare samt fritidspolitiker.

Linda Hartley lindamhartley.co.uk CC BY 2.0

Innan jag gick på semester och min dotter hade sin sista dag på småbarnsavdelningen på förskolan köpte jag en lite symboliska gåva till de i personalen som tack för deras engagemang och tid de lägger för att få verksamheten att fungera och skapa en trygg kreativ miljö för barnen att vara sig själva i. Tårarna rann på mig och personalen när jag berättade att de har varit guld för min dotter och mig, jag har sett hur de slitit och de är guld värda. Och tårarna rann hos de med för de tyckte det var skönt att höra från en förälder att deras arbete inte är obemärkt. För mig är det naturligt och viktigt att engagera sig i sitt barns vardag och samverka med personalen, fast jag får medge jag kanske är lite extrem i mitt engagemang i jämförelse med andra föräldrar.

Jag är i detta sammanhang mamma till en 3½ åring, råkar vara före detta gymnasielärare, tjänstekvinna på en facklig organisation för lärare, fritidspolitiker i kommunen som ansvarar för min dotters förskola och med i föräldrarådet för förskolorna på skolområdet. Många roller som gör att jag har kanske större inblick i skolvärlden än föräldrar med erfarenhet av egen skolgång och sina barns vardag i skolvärlden.  Grunden för föräldrarådet är 4 kapitlet §12 i Skollagen ”Vårdnadshavare …. ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen.”

Förra läsåret skedde det en sak på ett av föräldrarådets möten som fick mig att reagera kraftigt. En av förskolecheferna stod på mötet och sa att det är budget som styr verksamheten. Det började i stort sett brinna i skallen och mitt hjärta blöda för barn och personal. Det är läroplanen som ska styra verksamheten, budget är medlet för att driva verksamheten. Det är tufft ekonomiskt för all kommunal verksamhet, men när det gått så långt att en attityds förändring yttrar sig från att låta läroplan styra till budget, siffror, blir jag som förälder mycket orolig för barnen och personalens del. När det är tufft på det viset med ekonomi gäller det att vara kreativ i sina lösningar, men aldrig skifta fokus från läroplan till siffror i budget i styrandet av verksamheten.

När personalen har en pressad arbetssituation blir det ofta mer konflikter i barngruppen. Ett sätt konflikt tar sig uttryck bland småbarn är bett. Stora bitmärken med tandavtryck i huden. Fallolyckor där man som förälder får släppa allt och ta med sitt barn till läkare och det ska lämnas in rapport om olyckstillbud, men när arbetssituationen är pressad för personalen så kan det hända att det tar några månader innan rapporten lämnas. Hade det varit en arbetsplats för vuxna hade det gjorts en 6:6a, det är alltså arbetsmiljölagen kapitel 6 §6a anmälan om brist i arbetsmiljö. Men det finns ingen 6:6a för barnen.

Viktigast är att min dotter hon trivs och tycker det är kul på förskolan, men jag ser även hur hennes och de andra barnens utbildningsmiljö är. Personalen gör ett guldjobb och ska ha en stor eloge, men ekonomin på skolområdet, i kommunen, gör det tufft och jag tycker det behövs mer personal för att säkra barnen och personalens utbildningsmiljö. Som förälder vill jag att min dotter ska ha det bra på storabarnavdelningen, som tjänstekvinna vill jag att förskollärarna får utrymme till sin planering och möjlighet att genomföra sitt pedagogiska uppdrag och som fritidspolitiker vill jag arbeta för att de ekonomiska ramarna finns för att bedriva en verksamhet i toppklass. Vi föräldrar behöver arbeta tillsammans med personalen för att se till att barnen och de har en bra tillvaro, det är mycket tid de tillbringar tillsammans. Så engagera er och ta reda på vilka politiker som sitter i ert kommunfullmäktige och för fram synpunkterna till dem, de är de som tar beslut om budgeten för förskolan och skolans verksamhet.

Lola Bolmstedt (@LolaBolmstedt)