Föräldratycket 3 – Maria Klein

I Föräldratycket  3 skriver Maria Klein om vad hon ser behövs för att kunna mötas kring det som är viktigt i skolan, både från föräldrar och pedagoger.

”Jag skulle haft tio barn om det inte varit för skolan”, en mening jag använt mig av i samtal med vuxna. Varför har jag sagt så? Jo, därför att jag inte bara har haft positiva erfarenheter av skolans värld som jag mött i sammanlagt 42 år som förälder om jag räknar varje barns år i förskolan, grundskolan och gymnasiet. Det har blivit många kontakter med pedagoger, andra föräldrar och barn. Det har blivit ett antal utvecklingssamtal och föräldramöten genom åren.

Jag har suttit och retat mig på föräldramöten som är rena informationsmöten och njutit av föräldramöten där föräldrar och pedagoger möts i dialog och utvecklas tillsammans.  Jag har varit på utvecklingssamtal där pedagogen lyfter fram det lilla som varit negativt som om det var ett stort problem och njutit av pedagoger som lyckas lyfta fram det positiva och fått barnet att tro på sig själv och sin förmåga.

När jag arbetade i ett projekt för att förbättra samverkan mellan skola och hemmet läste jag Myndigheten för skolutvecklings folder ”vi lämnar till skolan det käraste vi har – en relation som utmanar”. Även om jag tycker att de i titeln missar den enorma möjlighet som skapas när denna relation fungerar så förmedlar de många goda bitar. Vi som föräldrar känner en oro till att lämna våra barn till skolan. Precis som de beskriver i förordet tänker vi: ”Kommer mitt barn att trivas, kommer läraren att se mitt barn, kommer det ha lätt för att lära och kommer det att få vänner?”

De fortsätter ”Det finns mycket oro men också mycket förväntan på denna första tid. Självfallet har därför förskolors och skolors förhållningssätt till föräldrar en avgörande betydelse för att skapa tillit mellan hemmet och skolan. Att ha föräldrar med sig och få deras förtroende gör arbetet med skolans kunskapsuppdrag så mycket lättare att genomföra.”

Det är otroligt viktigt att personal inom förskola/skola skapar möjligheter för att relationerna bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Att de håller föräldrar informerade och involverade. Att de inte stänger skolans värld genom att inte kontakta föräldrarna vid t ex mobbning. Att de inte väntar med att ta upp viktig information till utvecklingssamtalet utan skapar möjlighet för elev och förälder att åtgärda eventuella brister i tid. Genom att samarbeta ökar vi förutsättningarna för våra barn att lyckas.

Vad kan vi föräldrar bidra med, förutom vår enorma kunskap om just vårt barn? Jo, vi kan visa tillit till pedagogernas kompetens och vilja. Vi kan välja att inte överreagera när de kontaktar oss om en händelse på skolan där vårt barn varit involverad oavsett om vårt barn varit den som utsatt andra eller själv blivit utsatt.

Joe Shlabotnik (CC BY 2.0)

Personligen skulle jag önska att både föräldrar och personal skulle läsa de tre att-satser som förmedlas i den folder jag hänvisat till.

”Tre att-satser för ett bra samarbete med föräldrar är: 1) att skapa ömsesidig respekt, 2) att lyssna med nyfikenhet och utan värdering, 3) att bekräfta föräldrars upplevelse i mötet, så att det inte blir en kamp om vems bild som är sann.”

Dessa att-satser har vi alla nytta av att ta till oss oavsett vilken relation vi pratar om. Inte minst i relationen förälder-barn. När barnet kommer hem och berättar om en upplevelse behöver vi inte säga: Jag tror inte det var meningen eller döma det andra barnet. Vi kan välja att verkligen lyssna på just barnets berättelse.

För personalens och skolledningens del tycker jag precis som foldern förmedlar att det är viktigt att våga ställa frågor omkring sin egen verksamhet och sin egen roll istället för att hitta fel på barn och förälder.

För mig som förälder är fokus på att mitt barn får positiva år i skolan. En lyckad skolgång är när mitt barn går ut skolan och fortfarande känner att hon/han är värdefull. Att mitt barn fortfarande tror på sin förmåga att göra skillnad oavsett inom vilket område. Att mitt barn har känt sig delaktig i sin egen utveckling och delaktig i en gemenskap. Att mitt barn fortfarande är nyfiken på att lära mer. Att mitt barn känner att det har fått uppleva ömsesidig respekt även i skolan.

När det gäller kunskap är jag säker på att mitt barn kommer att tillgodogöra sig all kunskap hon/han behöver när lusten att lära fortfarande finns kvar. Att reparera bristande kunskaper är betydligt enklare än att reparera en sårad själ.

”Jag skulle haft tio barn om det inte vore för skolan” men ska jag vara riktig ärlig är skolåren inte så besvärliga tack vare att vi har haft möjlighet att välja skolor som passar just våra barn. Ett av våra barn läser nu på universitetet, ett annat på gymnasiet, två går i grundskolan och vår sladdis är ännu bara två år. Jag kommer fortsätta värdera min relation till mina barn högt och vägra vara ”läxhäxa”. Jag hjälper mina barn med läxan om de vill men jag tänker aldrig vara den som bråkar med dem om ogjorda läxor.

/Maria Klein

mariaklein.wordpress.com

Föräldratycket 2 – Lola Bolmstedt

Stafettens andra deltagare är Lola Bolmstedt. Hon ser på förskolan från sina olika roller: förälder, tjänstekvinna på ett fackförbund för lärare samt fritidspolitiker.

Linda Hartley lindamhartley.co.uk CC BY 2.0

Innan jag gick på semester och min dotter hade sin sista dag på småbarnsavdelningen på förskolan köpte jag en lite symboliska gåva till de i personalen som tack för deras engagemang och tid de lägger för att få verksamheten att fungera och skapa en trygg kreativ miljö för barnen att vara sig själva i. Tårarna rann på mig och personalen när jag berättade att de har varit guld för min dotter och mig, jag har sett hur de slitit och de är guld värda. Och tårarna rann hos de med för de tyckte det var skönt att höra från en förälder att deras arbete inte är obemärkt. För mig är det naturligt och viktigt att engagera sig i sitt barns vardag och samverka med personalen, fast jag får medge jag kanske är lite extrem i mitt engagemang i jämförelse med andra föräldrar.

Jag är i detta sammanhang mamma till en 3½ åring, råkar vara före detta gymnasielärare, tjänstekvinna på en facklig organisation för lärare, fritidspolitiker i kommunen som ansvarar för min dotters förskola och med i föräldrarådet för förskolorna på skolområdet. Många roller som gör att jag har kanske större inblick i skolvärlden än föräldrar med erfarenhet av egen skolgång och sina barns vardag i skolvärlden.  Grunden för föräldrarådet är 4 kapitlet §12 i Skollagen ”Vårdnadshavare …. ska erbjudas möjlighet till inflytande över utbildningen.”

Förra läsåret skedde det en sak på ett av föräldrarådets möten som fick mig att reagera kraftigt. En av förskolecheferna stod på mötet och sa att det är budget som styr verksamheten. Det började i stort sett brinna i skallen och mitt hjärta blöda för barn och personal. Det är läroplanen som ska styra verksamheten, budget är medlet för att driva verksamheten. Det är tufft ekonomiskt för all kommunal verksamhet, men när det gått så långt att en attityds förändring yttrar sig från att låta läroplan styra till budget, siffror, blir jag som förälder mycket orolig för barnen och personalens del. När det är tufft på det viset med ekonomi gäller det att vara kreativ i sina lösningar, men aldrig skifta fokus från läroplan till siffror i budget i styrandet av verksamheten.

När personalen har en pressad arbetssituation blir det ofta mer konflikter i barngruppen. Ett sätt konflikt tar sig uttryck bland småbarn är bett. Stora bitmärken med tandavtryck i huden. Fallolyckor där man som förälder får släppa allt och ta med sitt barn till läkare och det ska lämnas in rapport om olyckstillbud, men när arbetssituationen är pressad för personalen så kan det hända att det tar några månader innan rapporten lämnas. Hade det varit en arbetsplats för vuxna hade det gjorts en 6:6a, det är alltså arbetsmiljölagen kapitel 6 §6a anmälan om brist i arbetsmiljö. Men det finns ingen 6:6a för barnen.

Viktigast är att min dotter hon trivs och tycker det är kul på förskolan, men jag ser även hur hennes och de andra barnens utbildningsmiljö är. Personalen gör ett guldjobb och ska ha en stor eloge, men ekonomin på skolområdet, i kommunen, gör det tufft och jag tycker det behövs mer personal för att säkra barnen och personalens utbildningsmiljö. Som förälder vill jag att min dotter ska ha det bra på storabarnavdelningen, som tjänstekvinna vill jag att förskollärarna får utrymme till sin planering och möjlighet att genomföra sitt pedagogiska uppdrag och som fritidspolitiker vill jag arbeta för att de ekonomiska ramarna finns för att bedriva en verksamhet i toppklass. Vi föräldrar behöver arbeta tillsammans med personalen för att se till att barnen och de har en bra tillvaro, det är mycket tid de tillbringar tillsammans. Så engagera er och ta reda på vilka politiker som sitter i ert kommunfullmäktige och för fram synpunkterna till dem, de är de som tar beslut om budgeten för förskolan och skolans verksamhet.

Lola Bolmstedt (@LolaBolmstedt)

Föräldratycket 1 – Lisa Carr

Jag läser Lärartycket, Rektortycket och nu även Elevtycket. Vilken guldgruva till insikt och förståelse! Att läsa enskilda människors tankar om sin vardag i skolan, om drömmar och drivkrafter, om bu och bä, om misströstan och framtidstro. Jag går igång på alla cylindrar och tänker ganska omedelbart: Jag vill också vara med! Jag vill ha ett Föräldratycket! Och nu är det här. Och otroligt nog får jag börja.

För mig som förälder till en nyss ettagluttare/snart andraklassare, är känslan så påtaglig – jag är också en del av hans skola.  Inte bara för att jag råkar vara den engagerade typen som är med i föräldrarådet, eller för att läroplanen numera förtydligar föräldrarnas roll som samverkanspart i skolan, eller för att föräldrar i och med det fria skolvalet faktiskt har en viss maktposition. Jag är en del av mitt barns skola för att jag är en del av det nätverk som är skolan. Jag är en av alla dessa noder – elever, lärare, rektor, föräldrar, vaktmästare, matpersonal, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier mfl – som behövs för att skolan ska finnas och fungera bra.

Detta nätverk har många funktioner och en mycket viktig sådan är att vara skyddsnät för höghöjdsklättrare. Skyddsnät för alla barn och ungdomar som är mitt i sitt livs brantaste klättringsfas, i full färd att utmana sig själva, att våga nya grepp som kan bära eller brista. Och det är inte bara eleverna i skolan som befinner sig på hög höjd. Även lärare, rektorer, föräldrar och alla andra, befinner sig många gånger i utveckling, testar och tar risker.  Ju starkare skyddsnät desto mer vågar man ta ut svängarna och därmed öka chanserna till en bättre framtid. Om nätets noder är människor så är trådarna relationer dem emellan. Relationer som byggs genom att se, förstå och bry sig om. Detta kräver ömsesidig dialog, att medvetet välja de konstruktiva vägarna, att envetet gå dem om och om igen för att bygga stabilt ”relationsmyelin” i vårt nätverk. För en god relation är vi alla vuxna ansvariga.

Jag är sämst på att komma i tid till jobbet på morgonen.  Glad att ha en flextid att kunna utnyttja. Jag fastnar ofta i skolans foajé som är utformad som en härligt socialt torg där man stöter på lärare, elever, rektor och annan personal. Jag hejar glatt till höger och vänster och möts av många glada ansikten, kramar från mitt barns kompisar och förvånade och lite misstänksamma ögonkast från äldre elever jag egentligen inte känner. Än. Pratar med andra föräldrar som också fastnat och kanske kommer för sent till jobbet. Hur viktig är inte denna plats! Jag stortrivs här. Sitter och känner av vibbarna och läget.

Jag är lyckligt lottad. Mitt barn älskar sin skola och längtar dit nästan varje dag. Han har ett stort socialt nätverk där han känner sig trygg och omtyckt. Fler och fler av hans vänner besöker oss efter skolan och på helgerna. Det är en fröjd att ta del av hans kunskapsutveckling och ofta överraskar han mig med nya saker han tagit reda på. Läsningen är en stor erövring som vi gemensamt stött och blött under året och en hel del uppmuntran har behövts för att kämpa sig igenom några sidor om kvällarna. Då och då blir det för mycket och min uppgift övergår i att lyssna och trösta när ångesten bubblar upp när han känner sig oförmögen. Hur skulle jag inte vara en del av mitt barns skola?

En annan del av nätverket möter jag i föräldrarådet. Det bubblar av engagemang, förhoppningar, förväntningar, oro, ilska, skratt och gemenskap, om vartannat. Ibland hittar vi de konstruktiva vägarna i mötet med skolans lärare och ledning, ibland misslyckas vi. Jag har bestämt mig för lära mig det här. Att ta steget från att vara enskild, ibland oroad, ibland frustrerad förälder till att vara i dialog och process med skolan skolan som helhet. Jag vägrar helt enkelt att misslyckas. Det är alltför viktigt.

Jag drömmer om en skola bestående av ett dynamiskt nätverk i ständig dialog.  Lärare, skolledning, elever, föräldrar, politiker, samhälle och kultur i samverkan. På riktigt. Där pedagoger och lärare styr utifrån sin expertis och där jag som förälder både fungerar och uppfattas som en resurs och tillgång, dels som enskild förälder till just mitt barn, dels för min kompetens och erfarenhet att utnyttja i skolarbetet och dels som relationsbärare i vårt gemensamma nätverk. Använd mig! Vi har ett gemensamt ansvar för våra barn och för vår framtid.

Lisa Carr

(Läs gärna Föräldratycket 1 på min blogg FramVuxna, där jag också skriver om annat som handlar om föräldrar i skolan.)