Föräldratycket 3 – Maria Klein

I Föräldratycket  3 skriver Maria Klein om vad hon ser behövs för att kunna mötas kring det som är viktigt i skolan, både från föräldrar och pedagoger.

”Jag skulle haft tio barn om det inte varit för skolan”, en mening jag använt mig av i samtal med vuxna. Varför har jag sagt så? Jo, därför att jag inte bara har haft positiva erfarenheter av skolans värld som jag mött i sammanlagt 42 år som förälder om jag räknar varje barns år i förskolan, grundskolan och gymnasiet. Det har blivit många kontakter med pedagoger, andra föräldrar och barn. Det har blivit ett antal utvecklingssamtal och föräldramöten genom åren.

Jag har suttit och retat mig på föräldramöten som är rena informationsmöten och njutit av föräldramöten där föräldrar och pedagoger möts i dialog och utvecklas tillsammans.  Jag har varit på utvecklingssamtal där pedagogen lyfter fram det lilla som varit negativt som om det var ett stort problem och njutit av pedagoger som lyckas lyfta fram det positiva och fått barnet att tro på sig själv och sin förmåga.

När jag arbetade i ett projekt för att förbättra samverkan mellan skola och hemmet läste jag Myndigheten för skolutvecklings folder ”vi lämnar till skolan det käraste vi har – en relation som utmanar”. Även om jag tycker att de i titeln missar den enorma möjlighet som skapas när denna relation fungerar så förmedlar de många goda bitar. Vi som föräldrar känner en oro till att lämna våra barn till skolan. Precis som de beskriver i förordet tänker vi: ”Kommer mitt barn att trivas, kommer läraren att se mitt barn, kommer det ha lätt för att lära och kommer det att få vänner?”

De fortsätter ”Det finns mycket oro men också mycket förväntan på denna första tid. Självfallet har därför förskolors och skolors förhållningssätt till föräldrar en avgörande betydelse för att skapa tillit mellan hemmet och skolan. Att ha föräldrar med sig och få deras förtroende gör arbetet med skolans kunskapsuppdrag så mycket lättare att genomföra.”

Det är otroligt viktigt att personal inom förskola/skola skapar möjligheter för att relationerna bygger på ömsesidigt förtroende och respekt. Att de håller föräldrar informerade och involverade. Att de inte stänger skolans värld genom att inte kontakta föräldrarna vid t ex mobbning. Att de inte väntar med att ta upp viktig information till utvecklingssamtalet utan skapar möjlighet för elev och förälder att åtgärda eventuella brister i tid. Genom att samarbeta ökar vi förutsättningarna för våra barn att lyckas.

Vad kan vi föräldrar bidra med, förutom vår enorma kunskap om just vårt barn? Jo, vi kan visa tillit till pedagogernas kompetens och vilja. Vi kan välja att inte överreagera när de kontaktar oss om en händelse på skolan där vårt barn varit involverad oavsett om vårt barn varit den som utsatt andra eller själv blivit utsatt.

Joe Shlabotnik (CC BY 2.0)

Personligen skulle jag önska att både föräldrar och personal skulle läsa de tre att-satser som förmedlas i den folder jag hänvisat till.

”Tre att-satser för ett bra samarbete med föräldrar är: 1) att skapa ömsesidig respekt, 2) att lyssna med nyfikenhet och utan värdering, 3) att bekräfta föräldrars upplevelse i mötet, så att det inte blir en kamp om vems bild som är sann.”

Dessa att-satser har vi alla nytta av att ta till oss oavsett vilken relation vi pratar om. Inte minst i relationen förälder-barn. När barnet kommer hem och berättar om en upplevelse behöver vi inte säga: Jag tror inte det var meningen eller döma det andra barnet. Vi kan välja att verkligen lyssna på just barnets berättelse.

För personalens och skolledningens del tycker jag precis som foldern förmedlar att det är viktigt att våga ställa frågor omkring sin egen verksamhet och sin egen roll istället för att hitta fel på barn och förälder.

För mig som förälder är fokus på att mitt barn får positiva år i skolan. En lyckad skolgång är när mitt barn går ut skolan och fortfarande känner att hon/han är värdefull. Att mitt barn fortfarande tror på sin förmåga att göra skillnad oavsett inom vilket område. Att mitt barn har känt sig delaktig i sin egen utveckling och delaktig i en gemenskap. Att mitt barn fortfarande är nyfiken på att lära mer. Att mitt barn känner att det har fått uppleva ömsesidig respekt även i skolan.

När det gäller kunskap är jag säker på att mitt barn kommer att tillgodogöra sig all kunskap hon/han behöver när lusten att lära fortfarande finns kvar. Att reparera bristande kunskaper är betydligt enklare än att reparera en sårad själ.

”Jag skulle haft tio barn om det inte vore för skolan” men ska jag vara riktig ärlig är skolåren inte så besvärliga tack vare att vi har haft möjlighet att välja skolor som passar just våra barn. Ett av våra barn läser nu på universitetet, ett annat på gymnasiet, två går i grundskolan och vår sladdis är ännu bara två år. Jag kommer fortsätta värdera min relation till mina barn högt och vägra vara ”läxhäxa”. Jag hjälper mina barn med läxan om de vill men jag tänker aldrig vara den som bråkar med dem om ogjorda läxor.

/Maria Klein

mariaklein.wordpress.com

Annonser